Imam Hassan Askaris följeslagare

Några av Imam Hassan Askaris (fvmh) framstående följeslagare och elever var:

• Husayn ibn Ashkib Samarqandi[1]: Najashi räknade hans verk, och bland dem syns en bok med titeln ”al-Radd ’ala al-Zaydiyya” (Tillbakavisande mot zaydism[2]).[3]
• Muhammad ibn Khalid Barqi[4].
• Ahmad ibn Muhammad Barqi[5]: Hans bok ”al-Mahasin” är ett uppslagsverk som innehåller Imamernas hadither inom alla olika områden av religiösa läror, som etik och korantolkning med mera.
• Hasan ibn Musa Khashab: Han var en av Imam Askaris (fvmh) följeslagare, och har lämnat efter sig egna verk, bland vilka är boken ”al-Radd ’ala al-Waqifiyya[6]”.
• Ahmad ibn Ishaq Ash’ari: Han var en särskild och pålitlig representant för Imam Askari (fvmh) i staden Qom[7]. Han presenterade de insamlade rättsliga pengarna för Imamen (fvmh) under många resor, och berättade om Qoms folks frågor för Imamen och fick svar. Förutom den elfte Imamen har Ahmad ibn Ishaq också träffat Imam Djawad och Imam Hadi (fvmd), och han har också fått svar via brev från Tidens Imam (Gphf).[8]
• Ahmad ibn Muhammad ibn Mutahhar: Han hjälpte Imam Hassan Askari (fvmh) med olika sysslor.[9]
• Abu Hashim Dawud ibn Qasim Jafari: Han var en ättling till Jafar Tayyar[10] (fvmh) och var en av de stora personligheterna i hans släkt och levde i Bagdad. Han hade en stor position och ställning i Imamernas (fvmd) tjänst. Han levde samtidigt som Imam Djawad, Imam Hadi och Imam Hassan Askari (fvmd), och han var också ett av Tidens Imams (Gphf) ombud och agenter i början av den mindre fördoldheten[11].[12]
• Abu Sahl Ismail ibn Ali Nawbakhti[13]: Han var från Nawbakht och ansågs vara den store teologen i Bagdad och ledaren för Nawbakhti-stammen. Han skrev många böcker, inklusive boken Anwar om de felfria Imamernas (fvmd) historia. Ibn Nadim[14] skriver i boken al-Fihrist att Abu Sahl skrivit många böcker, varav några är i hans egen handstil och handlar om teologi och filosofi. Han skrev även en bok om imama (det gudomliga ledarskapet). En grupp filosofer som Abu Uthman av Damaskus, Ishaq och Thabit hade stora nytta av hans kunskap.[15]

● Abu Amr Uthman ibn Said Amri: Han var en av de stora följeslagarna och ombuden till Imam Hadi, Imam Hassan Askari och Tidens Imam (Gphf). Från elva års ålder var han i tjänst hos Imam Hadi (fvmh), och han tränades av honom samt var länken mellan folket och Imam Hadi och Imam Askari. Under den mindre fördoldheten lyckades han bli Tidens Imams (Gphf)

[1] Husayn ibn Ashkib Qumi var en stor shiitisk hadithåterberättare från Qom, Persien.

[2] En shiitisk inriktning som anser att Zayd ibn Ali är en imam obligatorisk att följa, och de följer inte den femte shiaimamen Muhammad Baqir (fvmh).

[3] Rijal al-Najashi, s. 44, nr. 88.

[4] Han var en stor shiitisk hadithförmedlare under 800-talet (200-talet AH).

[5] Han var en trovärdig shiitisk hadithförmedlare och stor lärd under 800-talet (200-talet AH).

[6] Waqifiyya var en grupp bland shiamuslimer som stannade vid Imam Musa Kadhims (fvmh) ledarskap, och inte accepterade Imam Ridhas (fvmh) ledarskap.

[7] Heliga staden Qom i Iran, där bland annat Heliga Fatima Masumas (fvmh) helgedom ligger.

[8] Ahmad ibn Ishaq, Imam Askaris (fvmh) särskilde representant, Majalleh Moballeghan, farvardin och ordibehesht 1387 SH, nr. 102.

[9] Muntaha al-Amal, vol. 2, s. 473.

[10] Jafar ibn Abi Talib, känd som Jafar Tayyar, var en framstående följeslagare till Profeten (Gvhf). Han blev martyr i slaget vid Mu’tah.

[11] Efter Imam Hassan Askaris (fvmh) martyrskap år 874 (260 AH) började den mindre fördoldhetens period, och fortsatte fram till år 940 (329 AH) (totalt 69 år). Under denna period hade Imam Mehdi (fvmh) kontakt med folket via fyra specifika representanter.

[12] Seyyed Kazem Arfa, Sireh Amali Ahl al-Bayt (fvmd), vol. 13, s. 43.

[13] Nawbakhti-familjen är en känd iransk shiitisk familj av framstående personligheter från mitten av 700-talet till tidigt 1000-tal.

[14] Muhammad ibn Ishaq al-Nadim (d. 385 AH) var en bibliograf, katalogiserare och forskare på 900-talet i Bagdad.

[15] Muntaha al-Amal, vol. 2, s. 476.